Gorillaungen stryker oberört förbi våra ben. Den stora alfahannen, silverryggen, visar nådigt upp sig inför våra blickar. Mamman leker med sin lilla baby. Vi är på besök hos bergsgorillorna i Rwanda, och man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.
För bara trettio år sedan stod bergsgorillorna på gränsen till utrotning. De stora, vänliga jättarna inne bland Kongoskogarnas dimhöljda berg kunde inte överleva i fångenskap och varje hona födde för få ungar. Men framför allt var de starkt hotade av tjuvskytte, där i det fattiga och laglösa område som de bodde, Virungabergen i centrala Afrika. Som lägst var antalet nere på 254 apor, år 1981.
Sedan dess har många goda krafter förenats för att rädda dessa unika primater och i dag är bergsgorillornas antal uppe i uppskattningsvis 880 individer. Fortfarande anses de dock akut hotade.
– Men det har inte varit något tjuvskytte här i Rwanda sedan 1999, säger Francis Ndagijimana, vår guide för dagen, när han berättar om arbetet för att rädda djuren som vi nu ska besöka.
Vi är på gorillasafari i Rwandas Volcanoes national park, nära gränsen till Kongo-Kinshasa. Parken är den största av de nationalparker i området som bebos av bergsgorillor – de andra är Virungaparken i Kongo och Mgahinga- respektive Bwindiparkerna i Uganda.
Den största och – säger vår guide – mest välskötta ska dock vara den rwandiska parken. Det hade man kanske inte kunnat vänta sig med tanke på att Rwanda var ett land fullständigt i ruiner – ekonomiskt, socialt och kulturellt – efter folkmordet för endast 23 år sedan. Då landets majoritetsfolk hutu på uppmaning av landets extremistiska regering försökte döda samtliga invånare av minoritetsfolket tutsi, samt moderata hutuer. Men sedan dess har regering och befolkning i lilla bergslandet Rwanda arbetat stenhårt för att främja tillväxt och bekämpa motsättningar.
Det har dock inte på något sätt varit enkelt. På folkmordsmuseet i huvudstaden Kigali kan en liten, liten glimt anas av det helvete som rådde i Rwanda tidigare. Utanför museet ligger över 250.000 människor begravda i en enorm massgrav. En permanent utställning visar upp händelseutvecklingen inför och under det groteska folkmordet på sammanlagt uppskattningsvis 800.000 människor. I några montrar radas ett stort antal kranier upp, i en annan kläder – varav många blodfläckiga – från mordoffren. I en tredje avdelning hänger foton på några hundratal människor som dödades under de blott 100 dagar som folkmordet ägde rum.
Det hela är på alla sätt ofattbart, tragiskt bortom ord och samtidigt numera en ofrånkomlig del av det rwandiska samhället. Besökare i landet upptäcker snart att det är välordnat, rent och med noggranna, vänliga invånare, men att rädslan lurar alldeles under ytan. Rwandas regering har använt risken för nya extremistiska åsikter hos befolkningen som intäkt för att inskränka pressfriheten, tillåta fler mandatperioder för presidenten med mera.
Men varför då resa till ett sådant land? Märkt av ett horribelt folkmord och som delvis styrs som en diktatur? För något som gör Rwanda tillsammans med dess närmaste grannländer fullkomligt unikt: bergsgorillorna. En upplevelse så annorlunda det mesta man kan uppleva, eftersom man kommer så nära djuren, eftersom de är så stora, fredliga och på många sätt lika oss, och eftersom man därmed också stödjer landets utveckling.
Det finns många stora arrangörer av bergsgorillasafarier i och omkring Rwanda. Några drivs av svenskar. För att få ner kostnaderna bör man köpa flyg och hotell separat från gorillasafarin, eftersom paketresor från Sverige kan bli mycket dyra. Man bör dock i god tid innan resan ta kontakt med olika safariarrangörer för att kontrollera att det finns plats för att följa med på utflykt till de stora djuren just under de dagar man är i landet. De allra flesta etablerade safariarrangörerna i området är seriösa, mycket hjälpsamma och imponerande snabba på att ordna plats åt besökare i någon safarigrupp.
Det viktigaste man behöver känna till inför safariplaneringen är att regeringarna i länderna där bergsgorillorna bor har bestämt att endast ett begränsat antal människor får besöka gorillorna varje dag, för att minska påverkan på naturen och stressen på djuren. Inskränkningen i antalet besökare visar med andra ord på ett tydligt ansvarstagande och gör att länderna kan fortsätta med denna verksamhet.
Tillstånden är förvisso riktigt dyra, bland annat för att bekosta viltvården, kunna bygga upp infrastrukturen för turisterna än mer – och för att kunna ge bidrag tillbaka till omgivande byar.
– Vi ger tillbaka 10 procent av intäkterna till lokalsamhället, så att folk här ser att gorillorna är till nytta även för dem, säger vår guide Francis som förklaring när vi skumpar fram med Toyotapickupen över den galet trasiga och steniga grusvägen som leder mot gorillaskogarna.
Vi har träffat honom nu i samband med samlingen inför utflykten, som äger rum klockan sju på morgonen och där alla besökande turister delas in i grupper. I vår grupp ingår ett äldre australiensiskt par och några tyskar.
– Jag valde att pensionera mig lite tidigare, berättar den långe vänlige australiensaren när vi talas vid. Jag hade arbetat så mycket – jag var förman på ett lager – och blev till slut sjuk av jobbet. Så nu reser vi runt världen i stället!
Oavsett anledning flockas människor från jordens alla hörn till denna unika upplevelse. Spänningen ligger tung i luften när vi går runt och småpratar, dricker sött kaffe med mjölk från en framställd termosbehållare och ser på en förberedande kulturuppvisning med några lokala dansare.
Sedan får vi lite information av guiden, bland annat om hur gorillorna låter när de är nöjda och fredliga – ett dovt brummande ”mmm-mmmbrh” – respektive när exempelvis honor med små ungar är lite retliga och vill passera förbi en – ett lite uppmanande ”ambh!-ambh-ambh!”. Vid sistnämnda läte bör man lugnt och försiktigt backa undan, mamma gorilla är egentligen inte fientlig, bara lite bestämd.
När färden startar utgår vi från en glänta och traskar sedan raskt framåt genom tät djungelvegetation, uppför gorillabergets halvbranta sluttning. Vi får hjälp av personal från arrangören att transportera vattenflaskor till hela gruppen och en viltvårdare svingar en machete framför oss för att bana väg. Vi klättrar över svampbeväxta trädstammar, förbi lummiga bambusnår och under hängande eukalyptuskronor. Det hela är ansträngande, men även de över 70 år gamla australiensarna klarar strapatsen.
Vi börjar närma oss och guiden hittar avätna bambuskott på marken.
– Gorilla beer! Gorillaöl! utbrister han belåtet.
Det visar sig att gorillorna kan bli lite salongsberusade av det söta bambuinnanmätet och söker ofta upp bambusnåren efter sin första upplevelse av växterna.
Så är vi plötsligt framme vid gorillorna. En annan viltvårdare har kommit fram före oss och via walkie-talkie rapporterat till vår guide var djuren har sitt läger för dagen. Vi får en snabb genomgång om vad som gäller – exempelvis att vi får stå nära gorillorna men måste backa om viltvårdarna säger till oss – och går sedan in till dungen där aporna befinner sig.
Och det är nästan ofattbart hur nära man kommer djuren. En liten apunge stryker förbi våra ben som om vi alltid varit där. En ung hona ligger och vilar med lite bambusnacks inom nära räckhåll. En väldig och vänlig silverrygg – alfahannen – går med bestämda rörelser med de karaktäristiska frambenen runt gruppen som för att visa upp sig.
Det häftiga är också hur likt oss de beter sig. En liten gorillaunge blir orolig och utstöter några gälla protester när några vuxna individer skojbråkar med varandra – precis som ens egna barn kan göra när man är i livlig, men fredlig, diskussion med en vän. En annan liten krabat klättrar gång på gång uppför en trädstam, hänger sig i en lian för att sedan pladask dimpa ner på mammas rygg. Så klättrar den lille upp igen, gång på gång. Och de slår sig verkligen för bröstet lite då och då, medan de små härmar de större med tafatta daskar mot sina späda bröstkorgar.
Frågan är efter ett tag vem som betraktar vem? De här gorillorna är inga djur i bur och de verkar mycket tillfreds och nöjda med sin situation, medan vi stressade stadsmänniskor står och begrundar dem, plåtar dem för glatta livet och sedan vänder hemåt, till jobb, jäkt och göromål. Lite så som den australiensiske mannen uttryckte. Onekligen känns det som att vi har tappat något som vi kanske, likt bergsgorillorna, en gång hade.
När vi sedan åker hemåt igen, bort från Volcanoes national park, dröjer sig en känsla kvar, som om man har fått med sig något verkligt värdefullt, något att förvalta omsorgsfullt långt efter att man lämnat de dimhöljda bergens gorillor.
Se & göra
Omistligt om än rejält dyrt. Tillstånd för att besöka gorillorna kan sökas på plats, exempelvis genom lokal guidebyrå och kostar cirka 12.000 kronor.
Ansvariga för tillstånden är Rwanda development board.
En tragisk och hemsk plats, men oumbärlig för att förstå Rwandas mörka nutidshistoria. Missa inte kortfilmen med överlevandes vittnesmål.
Kivusjön
En dagsutflykt från Kigali, i västligaste Rwanda, ligger den vackert belägna Kivusjön. Sjön är varm och badvänlig och innehåller tack vare vulkaniska gaser inte den otäcka bilharziamasken.
Äta & dricka
Lunchbuffé
Rwandier äter ofta bara ett stort mål mat om dagen, men då äter de desto mer. All-you-can-eat-lunchbufféer är jättepopulära och brukar innehålla olika köttgrytor, kokbananer och ris. Smaksätt gärna med lokala chilioljan akabanga och skölj ned med rwandiskt Primusöl.
Testa exempelvis Camellia tea house, KN 4 Ave, Kigali. Komplett lunchbuffé cirka 30 kronor.
Café Neo
När kulturchocken gör sig påmind kan det vara skönt att pusta ut under stråtaket på chica citykaféet Neo i Kigali. Här beställer man med fördel ljuvligt färskrostat kaffe sötat med honung, gärna med bananbröd till.
KG 7 Ave, Kigali.
Shopping & nöjen
Caplaki Craft Village
Hantverksmarknad med ett flertal stånd som säljer rwandiska och andra afrikanska hantverk, masker och kläder.
KK 2 Ave, Kigali.
Niyo Art Gallery
Konstgalleri med spännande verk från trakten. Konstnärerna arbetar också på plats.
513 St, Umuganda Road, Kigali.
Bo bra
Fyrstjärnigt (nåja), stort, centralt beläget och med påpasslig service. Omelettkock vid frukost och kinesisk restaurang av hög klass för lunch och middag. Cirka 500–800 kronor per natt.
KN 82 St, Kigali.
Det legendariska hotellet där flyktingar undan folkmordet gömde sig när mordvågen pågick i Rwanda 1994, och som stod modell för filmen ”Hotel Rwanda”. Också fyrstjärnigt, men lyxigare än 2000 Hotel. Cirka 1.400–1.900 kronor per natt.
2 KN 6 Ave, Kigali.
Privata rum med badrum trots ”hostel” i namnet. Ansett som ett av de mest prisvärda i Kigali av många besökare. 300–400 kronor per natt.
KN 8 Street, Kigali.
Resfakta
Resa hit: Billigast med exempelvis Ethiopian eller Turkish airlines via Istanbul, för cirka 5.200 upp till 7.200 kronor.
Bästa tiden: Den långa torrperioden äger rum från juni till mitten av september, och anses vara den bästa perioden att besöka landet.
Restid: Cirka 14 timmar enkel väg.
Tidsskillnad: Beroende på sommar- eller vintertid exakt samma tid som Sverige eller en timme före oss.
Språk: Kinyarwanda, engelska och franska. Franska brukade vara det stora officiella språket, men håller i dag mer och mer på att ersättas av engelska.
Valuta: 100 rwandiska francs (RWF) = en knapp svensk krona.
Prisnivå: Ett mål mat på en billig restaurant cirka 25 kronor. En öl 11 kronor. Motorcykeltaxi i Kigali cirka 5–20 kronor beroende på vart man ska. Hotell går på runt 700 kronor per natt för hotell av bättre medelstandard.
Ta dig runt: För den vågade är motorcykeltaxi ett alternativ, de finns överallt i storstaden Kigali, bara att vifta med handen så stannar någon. Passagerarhjälm tillhandahålls av förarna. För den mer sansade finns vanlig taxi också, men är cirka 15 gånger dyrare, eller hyrjeep med chaufför, som enkelt tar dig runt på landsbygden.
Bra att veta: Visum för svenskar kan ordnas på flygplatsen, kostnad cirka 240 kronor. Om du har vaccinerat dig mot gula febern måste du ta med dig vaccinationsintyg, annars får du en obligatorisk vaccinering vid passkontrollen, kostnad cirka 320 kronor.
Läs mer: Exempelvis guidebok ”Rwanda” från Lonely Planet eller Bradt, samt Philip Gourevitchs omistliga men hemska ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”, om folkmordet.
Bonusfakta
Rwanda har världens högsta andel kvinnor i parlamentet – 64 procent. Kvinnor har också hälften av posterna i landets högsta domstol och flera företagsledare i landet är kvinnor.
UPPDRAGSGIVARE
Dagens Nyheter Resor
LÄNK
DATUM
2017/11/12
- Category Afrika, Resereportage