Joakim Rådström | Rio är mer än fotboll
21492
portfolio_page-template-default,single,single-portfolio_page,postid-21492,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
Karnevalen i Rio

Rio är mer än fotboll

Vi har redan Kristusstatyn, karnevalerna och Copacabana. Snart har vi även tidernas fotbollsfest. I sommar är Rio de Janeiro på allas läppar. Vi reser dit och kollar läget innan avspark.

Flaggorna vajar i vinden, stämningen är glad men spänd, kvällen varm och vindstilla.

Det är match i Campeonato Carioca, Rios egen distriktsturnering. Två av Rio de Janeiros bästa lag, Flamengo och Nova Iguaçu, ska mötas på Latinamerikas största fotbollsstadion, den väldiga och mytomspunna Maracanã. Här har såväl påven som Madonna, Kiss och Rolling Stones framträtt.

Det som människorna runt mig här och nu minns mest är dock något helt annat. För det var här Pelé gjorde karriärens tusende mål. Idag kommer hundratals turister hit varje dag för se avgjutningarna av hans fötter vid vip-ingången.

Det var också på Maracanã som Brasilien så snöpligt förlorade med 2-1 mot Uruguay i den sista matchen i fotbolls-VM 1950 och därmed gick miste om guldet. Publiksiffran den gången var ofattbara 200 000. Av säkerhetsskäl har arenan byggts om sedan dess och nu har den ”endast” plats för cirka 80 000 åskådare.

I sommar är det på Maracanã som VM-finalen ska avgöras. Och Flamengos och Nova Iguaçu supportrar må ha olika uppfattning om hur dagens match ska sluta, men en sak är de helt överens om: ett av lagen som spelar den där efterlängtade VM-finalen den 13 juli kommer att vara Brasilien.

Det råder ingen tvekan om att Brasilien lever och andas fotboll. Agustín Londoño, colombian som arbetar som marknadschef för svenska SCA i Brasilien, överdriver inte när han säger:

– Det första en brasilianare undrar är hur du mår. Det andra är vilket lag du hejar på.

Men fotboll är ändå inte allt i Rio de Janeiro. På vår upptäcktsfärd genom den brasilianska världsstaden vid havet hamnar vi självklart där alla andra turister också hamnar förr eller senare – på den fyra kilometer långa sandstranden Copacabana i stadsdelen med samma namn.

Att flanera fram och tillbaka i den varma sanden och titta på folklivet är ett billigt nöje som ingen kommer undan. Vi lyder rådet vi fått tidigare att hålla hårt i plånboken, för det är tyvärr inte bara solbadande turister som älskar Copacabana, stranden är även en tummelplats för förslagna ficktjuvar.

Den bästa stranden hittar vi dock i Ipanema, särskilt vid badstation nummer 9 (Posto 9) där det loja badlivet alltid övergår i fest på den sena eftermiddagen.

Upptäcktsfärden går vidare till Kristusstatyn på det 704 meter höga berget Corcovado. Visst är detta är en gigantisk turistfälla, men det går inte att besöka Rio utan att ta sig hit upp. Inte så mycket för själva statyn utan för den hisnande utsikten över staden och den makalösa naturen. Vi ser en arena långt där borta, stränderna, favelorna, skyskraporna, havet, båtarna och bergen. Det är när man står här som det går upp för en att få städer i världen ligger lika vackert som Rio de Janeiro.

När vi lämnar Kristusstatyn och utsikten bakom oss börjar mörkret falla. Det är nu stadens berömda nattliv vaknar. Vi tar oss till baren Casa da Cachaça – en institution döpt efter Brasiliens nationaldryck, sockerrörsbrännvinet cachaça, på nöjesgatan Mem de Sá. Baren grundades 1960 av en man vid namn Osvaldo Costa som brukade säga att ”is bevarar de döda och cachaça de levande”.

Inne på Casa da Cachaças står flaskorna tätt utmed väggarna. Vissa till och med hänger i krokar från taket likt korvar i charkuteributik. Mannen bakom disken häller upp slurkar i glas och vi provsmakar drycken som finns i hela 2 000 sorter.

Det är trångt vid baren och bartendern har fullt upp. Ändå håller han hela tiden ett öga på tv:n som står på trottoaren utanför dörren. Det är match och hans lag Botafogo håller på att förlora.

Kvällen fortsätter på en närbelägen gatufest, en så kallad bloco. Ett liveband spelar och mängder av människor utklädda till allt från Super Mario och Harlekinfigurer till grottmänniskor och primadonnor sjunger och dansar. Gatuförsäljare säljer billig öl, korv med vaktelägg samt friterade så kallade churros med bland annat chokladfyllning.

En kille erbjuder kokain, som vi vänligt men bestämt tackar nej till. Rio har som så många andra storstäder en skitig baksida med knark, våld, grov brottslighet och väpnade sammandrabbningar mellan olika gatugäng. Kort sagt så är kriminaliteten hög, men Rio är ändå en betydligt säkrare stad i dag än för några år sedan.

– Det är verkligen en otrolig förändring. Tidigare kändes det osäkert att gå ut så här, men så är det inte nu, säger Edgar Costa, journalist från Barcelona som bor i Rio.

Vi träffar honom bland alla barer och restauranger i nöjesdistriktet Lapa men han har sitt hem i Vidigal, en av Rios många kåkstäder, favelas. Vidigal har de senaste åren genomgått samma förvandling som många andra favelor runt staden. Från att ha varit en våldsam plats helt i händerna på knarkligor och gangsters, är Vidigal idag en betydligt fredligare stadsdel som ofta får besök av turister. Ett hårt polisarbete med ökad dialog och större närvaro har gjort förändringen möjlig.

I Vidigal dagen därpå hamnar vi på senhora Conceiçaos lilla kvarterskrog. Hon har bott här i 60 år.

– Det var en lycklig tid på 50-talet när jag kom hit. Folk födde upp höns inne i staden, och det fanns inget våld. Sedan kom knarkkartellerna och våldet, det var en sorglig, hård period, säger hon och pekar på några kulhål i väggen, minnen från en skottväxling för några år sedan.

– Men idag har det blivit lugnare, säger hon.

 

Uppdragsgivare

Respress / Svenska Dagbladet

Date

2014/06/04

Category

Resereportage, Sydamerika