Sydkorea har landgräns bara mot Nordkorea, och omges i övrigt av vatten. Men bortom dessa mindre havsstråk kommer Kina i väst och Japan i öst – två politiska, kulturella och ekonomiska jättar. Inte helt oväntat har Sydkorea därför genom åren behövt manövrera skickligt mellan de mäktiga grannarnas intressen. Samtidigt har landet mot alla odds lyckats bevara en helt unik kultur.

Ta de många trätemplen som finns runtom i landet som exempel. Till och med mitt inne i huvudstaden Seoul, bland motorvägar och hisnande skyskrapor, stöter man på dessa tempelområden med sina vackra byggnader i sirligt trä. Köper man entré till något av områdena möts man av gröna parker och stilla karpdammar; en välbehövlig oas från larmet utanför.

Den koreanska kulturen och tankevärld bygger till stor del på konfucianismen. Grundad av filosofen Konfucius, som levde på 500-talet före Kristus, har denna livsåskådning starkt präglat folkets syn på samhällsskick, på religion, konst, arkitektur, med mera. Sydkorea sägs faktiskt ibland vara ”världens mest asiatiska land”, genom att det skiljer sig så mycket åt från västerländska ideal. Där svensken eftersträvar självförverkligande och platta hierarkier, försöker koreanen snarare se hur han eller hon kan bidra på bästa sätt till det omgivande samhället. Och chefen har alltid, eller oftast, rätt.

Fördelen med detta system är att koreanerna inte har ifrågasatt sin roll i världen alltför mycket, utan bara satt igång att jobba, och jobba mycket. Som Sveriges ambassad i Seoul skriver befann sig Sydkorea för 40 år sedan på ungefär samma ekonomiska nivå som Sudan. I dag ligger landet på en femtondeplats i OECD:S världsstatistik, väl före exempelvis Sverige.

Nackdelen är att koreanerna nästan inte har någon fritid. De jobbar överlägset mest bland alla OECD-länder. Efter mörkrets inbrott kommer de långtidsarbetande affärsmännen och -kvinnorna ut från sina arbetsplatser i Seouls finansdistrikt. Men i stället för att bege sig raka vägen hem går många ut på en bar tillsammans, gärna flera kvällar i veckan.

Hela nöjeskvarter utgörs av pubar och sportbarer, där arbetskollegor med lösgjord slips eller sjal hinkar öl, kastar dart eller tittar på det framgångsrika fotbollslandslaget på storbilds-TV. Vi är förhållandevis få turister i sammanhanget.

Vill man pröva något starkare än öl kan man testa den kraftfulla lokala specialiteten soju. Ett alternativ till svagt vin kan vara makgeolli, fermenterat risvin, som dock kan uppfattas som grumligt och med en tydlig jästsmak. Något som visade sig vara överraskande gott var svampvinet (!) Sanghwang, med en härligt fyllig och lagrad dessertvinston.

Sanghwang testar jag vid ett besök på restaurangen i Seouls utsiktstorn Namsan Tower, beläget på ett berg som man når efter åktur med kabinbana. Utöver vinet kan man här njuta av en buffé av underbara koreanska specialiteter, såsom Sydkoreas svar på pyttipanna, bibimbap, kalla nudlar i buljong, bönröror, grillat mörat kött – bulgogi – och landets nationalrätt kimchi, en syrad, stark kål som serveras som pickles.

Från utsiktstornet har man en vidunderlig utsikt över en av världens största städer. Men även utanför tornet finns saker att göra, som att köpa ett hänglås och skriva en hälsning till någon när eller kär och hänga upp det i de numera överbelamrade hänglåsträden som finns där.

Vill man ha något sött efter maten kan man besöka konditoriet på Jilsiru, som annars till största delen är ett museum över Sydkoreas urgamla tradition att göra riskakor. Och man kan glömma svenska GI-snacks; här är det vetenskapligt gjorda bakverk i hundratals varianter som gäller.

Det är inte längre så betydande skillnad mellan Sydkorea och Sverige ifråga om levnadsstandard eller inkomstnivå. De stora kulturskillnaderna gör dock att man ibland känner sig som ett Sverige vänt ut-och-in, en sorts Alice i underlandet-värld.

Ett exempel är Namyangjus filmstudios utanför Seoul. Här finns en exakt replika över den demilitariserade zonen i närbelägna Panmunjom uppbyggd, med pappdockor föreställande stela nordkoreanska soldater. Men i stället för att visa återhållsamhet och rädsla poserar besökande sydkoreaner i stället glatt vid dockorna, till synes obekymrade över det militära hotet från norr.

Och när man besöker trendiga Rodeo Street (som inte har något med Rodeo Drive i Beverly Hills att göra) i centrala Seoul, känner man sig onekligen långt från ett land som står under ständigt militärt hot. Här hänger unga trendiga sydkoreaner på kaféer eller shoppar modekläder som om inget bekymrar dem.

Vi lämnar Seoul. Även om Sydkorea naturligt domineras av Seouls ofattbara storlek och ekonomiska och politiska makt, är exempelvis landets näst största stad, Busan också väl värd ett besök. Denna hamnstad i söder, med nära fyra miljoner invånare, huserar bland annat många pittoreska fiskmarknader och klassiska koreanska badhus. Den shoppinglystne bör också glädjas åt att världens förmodat största varuhus, Shinsegae, ligger i Busan.

Den kanske främsta anledningen att besöka Sydkorea framöver kommer annars att vara världsutställningen i den mindre staden Yeosu. Temat för expot kommer att vara ”Levande Hav och Kust”, med underteman om havsmiljöbevarande och ny teknologi. Deltagande från över 100 länder förväntas, och mer än åtta miljoner besökare uppskattas komma.

Om man vill turista som många koreaner beger man sig bort från fastlandet och besöker Jeju Island, söder om koreanska halvön. Här väntar en vulkanisk nationalpark, en nöjespark, vattenland, strandpromenader och – på vintern – skidåkning för den som vill komma bort från mer förutsägbara vintersportorter. Allt som en svensk besökare kan önska sig – men i en avgjort obekant stil. Alice var nog egentligen i Sydkorea när hon besökte sitt underland.

Av guiden på ett av tempelområdena i Seoul, Changdeokgung, får jag för övrigt svar på en fråga jag funderat länge över:

– Vet ni varför koreanska tempel byggdes med uppåtböjda takkanter? För att det skulle låta vackrare när regnet föll på dem!